Ett bidrag till Brötjärna bydokumentation

Avsikten med detta bidrag är främst att ge dagens bybor och förhoppningsvis även kommande generationer en inblick i hur befolkningen under perioden 1600- t.o.m. 1800 talet till stor de var beroende av vadjord- skogsbruket och boskapsskötsel kunde åstadkomma — och detta under svårbemästrade förhållanden. En betydande orsak till detta var att befolkningen undan för undan växte.

Utvecklingen under denna tid gav följdverkningar ända inpå 1900 -talet. För Gagnefsborna hängde detta till en väsentlig del samman med att tillvaron påverkades av de förordningar som tillkom år 1649, d.v.s. under drottning Christinas regeringstid. Förordningarna innefattade tvingande regler för de skattskyldiga bönderna att erlägga skatten, som då kallades ränta, i form av leveranser av träkol till anvisad hytta knuten till bearbetningen av Kopparbergets malm.

Skattens storlek beräknades med hänsyn tagen till respektive fastighets avkastningsförmåga, utgående från reducerat jordtal (= uppmätt verklig areal reducerad genom gradering av markens godhetsgrad). Den som inte förmådde leverera ålagd skyldighet, måste antingen få hjälp av någon granne eller erlägga den iform av kontanter.

De införda bestämmelserna medförde samtidigt, att en organisation skapades, Vedkompaniet - med långtgående befogenheter. Dit hörde ansvaret för mätning, prissättning och andra leveransvillkor. Exempelvis ägde Kompaniet rätt att utdöma böter därest någon leverantör försökte kringgå gällande bestämmelser. Till skillnad från Brötjärna och Säl var leveranser igång från andra byar i Mockf ärd redan före 1650, något som kan avläsas på en karta upprättad år 1646, där angiven plats för kojor till manskap och stallar för hästar finns markerade. Man torde kunna kan utgå ifrån att Mockfjärds- och Djuraborna uppfört dessa enkla byggnader i samarbete för sina behov av övernattning m. m.. De förra kunde hålla till därför att vidarefrakta träkolet och de senare för veden som båda grupperna hade flottat på älven för att påfö jande vinter med hästars hjälp köra till hyttorna respektive gruvan i Falun. För Brötjärna och Säls del torde detta till en början varit tämligen små mängder, eftersom det bara fanns två gårdar skattskyldiga i respektive by.

Med tiden ökade antalet jordbrukare och därmed skattskyldiga. På skogarna söder om byn kan man på ett flertal platser finna igenvuxna kolbottnar vittnade om att kolningar försiggått omgångsvis under flera perioder, således under lång tid. Det finns också exempel på att detta skett iform av "liggmilor.

Utmärkande för detta är att kolbottnarna har kvadratisk eller rektangulär form. Veden till sådana milor kapades i längder 6,5 till 7 meter som lades i travar, som således upptog en yta på ungefär 7 x 7 m. Sådana gamla kolbottnar är skyddade genom lagen om kulturminnen, vilket är ett tämligen okänt förhållande. Till fornminnen hör ett omgivande skyddsområde. Detta kallas fornlämningsområde och bestäms av Länsstyrelsen. Avverkning inom sådana områden bör samrådas med Länsstyrelsen.

I Dalarna användes sättet med liggmila - med varierande övergångstid till - "resm ile 'formen i slutet av 1800-talet. Detta medförde att man reste in veden i 3 meterslängder mot en "pålstake ". Inresningen skedde noggrant så att milans yttersidor fick en lutning och därigenom med hjälp av stöttorfå kolstybben - som skall täcka veden helt - kunde åstadkommas. Dessa bottnar blir följaktligen cirkelrunda. Det finns fall då man rest sin mila uppe på en gammal liggmilebotten. 1 sådafallfinns en krans av kolstybb i cirkelform kvar efter rivningen av den färdigkolade milan som kännemärke.

Befolkningsutvecklingen i socknen.

De hårda bestämmelserna och villkoren som genom Författningarna ålades bönderna i Gagneffick både positiva och negativa följdverkningar. Till de positiva hörde att leveransskyldigheterna gav sysselsättning och inkomster för kolet - utöver skattedelen - även om lönen blev låg Genom Kopparbergets behov av skogsvaror och 'jänster uppkom en situation, som dessförinnan saknats. Med den affärsverksamhet som uppkommit i centralorten Falun fanns möjligheter att förse hushållen hemmavid med varor, som knappast fanns att tillgå där. Samtidigt kunde dessa betalas med pengar från träkolsieveranserna -

även om dessa inte räckte till något slöseri. Kontakterna med köpmän och andra verksamheter kunde även vara av värde. Till de negativa följderna hörde att skogarna i vissa lägen avverkades för hårt och att födan till folk ochfä från ck små jordbruken inte räckte då allt flera munnar skulle mättas.

Befolkningsökningen i Gagnef socken, kan med säkerhet kopplas samman med följderna av skyldigheterna, som ovan påtalats, att det härigenom fanns jobb. Mera jordbruksmark var även ett behov, vilket bl. a. tog sig uttryck i att en flyttning av bebyggelsen skedde på flera håll, från älvarna upp mot skogen och därmed mot kargare marker. Därigenom frigjordes bördigare marker, som gv bättre skördar, så också till en del även i Brötjärna.

I slutet av 1500-taletfanns i socknen något över 1000 personer, motsvarande c:a 200 skattebönder.

Utvecklingen i Brötjärna.

Till hjälp för att belysa utvecklingen har noteringarna från husförhörs-längderna här använts. Uppgifterna kan dock inte ge exakt antal registrerade hemman, som låg till grundför beräkningarna av skatt-skyldigheterna. En möjlighet att få fram ett godtagbart mått på antalet sådana är att utgå ifrån att 5 personer utgjorde medeltalet hos dessa familjer. Därigenom kan man finna ett ungefärligt besked om antalet skattskyldiga hemman som fanns i byn under de nedan angivna årtalen. och sin på det sättet få en anvisning om befolkningsutvecklingen. Att fem personer använts som grund för den genomsnittliga familjestorleken har hämtats från andra uppgifter i sockensammanhang

Självfallet varierade kraven på storleken av leveransskyldigheterna från tid till annan, bl. a. beroende på kopparhalten i malmen från gruvan och andra orsaker. Därmed måste relativt grova medeltal användas, dit hör t. ex. att fastighetsbeståndens storlek minskade genom delning avfastigheterna medförande att flera fastigheter uppstod och därmed leverantörer.

Anvisning om envar fastighets leveransvolym och till vilken av hytta den skulle destineras lämnades av rotarnas föreståndare. som hade en betydelsefull roll tt svara för i dåtidens samhälle. Sådana uppgifter sammanställdes av roteföreståndarna och kungjordes i samband med högmässor i kyrkorna.

Även om inga bevis framkommit, som styrker att Brötjärborna till en del kolat på skogarna söder om hembyn torde ändå kunna räkna med att så skedde från och med senare delen av 1600-talet. Antagligen kördes kolet på vinterföre ner till älvstranden någonstans i närheten av åns ufiöde, (eventuellt där den gamla flottarkojan stod), för att lastas på "Flotar, " i likhet med det som bl. a. Carl von Linne' beskriver efter besöket i MockJjärd, där så skedde från stränderna nerströms Oxelforsen. Det var ganska säkert så att Brötjärmännen körde sina kol, hämtade från skogarna i Tansentrakterna, till avläggsplatsena där.

Husförhörsuppgjfter från Brötjärna.

År 1750, noterades totalt 130 personer, antal skattskyldiga hushåll = 26 st (5 pers/hushåll)

År 1800totalt 161 personer, antal skattskyldiga hushåll = 32 hushåll

År 1850188""37

År 1895350""= 70 YY

Om man utgår ?från tiden från början på 1800-talet som grundför arbetskraftsbe hovet för att klara leveransskyldigheterna - skatt plus kol levererad mot fastställt pris pr stig = i medeltal 26,5 pr hushåll, som medelleverans = s:a 760 stigar samanlagt för byns leverantörer.

För en sådan kvantitet krävdes ungefär 2300 dagsverken, vilket räknat med gamla erfarenhetstal motsvarade en insats av 3 dagsverken pr stig, vilket krävde 70 årsarbeten och betyder 140 man om man tar hänsyn till att det årligen kunde vara dubbelt så många engagerade. Detta eftersom det var fråga om säsongsarbete under halva året - vår, höst och vinter.

Det hör också till bilden, att för fällning, kvistning och kapning av vede nfanns enbart hemsmidda yxor att tillgå och att man uteslutande fick färdas till och kolningspiatsen tillfots som oftast nästan obligatoriskt var belägen långt borta från hembyn. Orsaken till detta var nämligen att hemskogarna var hårt avverkade på grund av bränslebehovet och andra ändamål hemmavid, - dessutom i stor utsträckning upptagen som slogmark.

Ökande befolkning och fortgå ende ägosplittring medförde åtgärder, dels genom myndigheternas påbud och dels på initiativ från markägarnas sida.

Förrättningar som genomförts efter myndigheternas beslut:

1817 Byns åkermark, avslutad detta år

1836 Stockgropensfäbodskog. Vid Storskftet ingick dock endast två hemmansdelar tillsammans med 9 st. andra byars skfieslag. Av äldre generationers bybor kallades detta område för Finnmarksskojen.

1847 Brötjärna bys hemskog

1856 Södra Tansbodarnas fäbodeskog,

Övriga lantmäteriförrättningar:

1902-03 Delning av undantagsmark, inägor väster om ån i byn

1908 Delning av undantagsmark vid fäbodstället s,a Tansbodarna

1913 Delning av undantagsmark fastigheten Brötjärna litt A påfäbodskogen på uppdrag av delägarna.

Efter ovanstående insatser fortsatte emellertid delningen av de fastställda gränserna efter överenskommelse, oftast i samband med arvsskiften, i sådan omfattning, inte bara i Gagnefs byarna, utan till stor del i övre delen av Dalarna. Härigenom blev situationen alltmera ohållbar.

Sämfodelningarna, som sådana åtgärder kallades, förbjöds år 1962. Sedan förbudet införts, övergick man t. ex. vid arvskiftena i stället till att överenskomma om delning genom ande/stal ifastigheten. Sådana andelar tillämpades därefter i samband medförsäljning av avverkningsrätter - t. o. m. även vid äganderättsutredningarna under 1970 - talet, som föregick den omfattande omarronderingsförrättningen i socknen - suzförd 1996.

Ett skolexempelpå bruket av andelstal ifastigheten som grundförfö rdelningen av likviden skedde vid överlåtelse av den gemensamma avverkningsrätten på fäbodskogen söder om Tansbuan år 1982.

Antalet delägare uppgick till omkring 230 personer, varav ingen hade en ägareandel av 100 %. Två personer ägde tillsammans ett skifte - vardera med högsta andelstalet 50 %, medan den med minsta andelen fick motta 0,000512 % av summan total likvid. Dessutom fanns en delägare med vars andel var så låg att den räckte bara tillför att täcka samtliga kostnaderna förenade med genomförandet av hela affären.

Den totala volymen utstämplad skog uppgick till 1499 skogskubikmeter och högsta anbud som antogs var 1555000 kr, inkluderande att köparen skulle stå för vägbyggnad in på avverkningstrakten. Att åstadkomma ett sådant gemensamt utbud av rotståendeskog krävde verkligen stora insatserframföralltfrån Skogsvårdssiyrelsen och kostade en hel del pengar, men en vinst också, jämfört med enskilda skiftesvisa avverkningar.

Intresserade kan ta del av ytterligare uppgifter som finns att läsa i skriften "i tt och annat om Brötjärnbuan - Bygdas ", ingående bland övrig dokumentation.

Det här senaste kapitlet är medtaget trots att det egentligen tillhör en senare tidsperiod. Beskrivningen av den samordnade avverkning har tagits med därför att ägosplitl-ringsförhållandena och skogsbrukets mekanisering medfört att små-avverkningar drar al4för höga kostnader då maskinella resurser med personal krävs. Kraven på större volymer inom en begränsad avverkningstrakt har därmed uppstått. Samverkan över fastighetsgränserna som en lösning tog sin början i slutet av 1950 - talet då länets Skogsvårdsstyrelse genomförde en s.k. samverkansstämpling påfäbodskogen tillhörande Styrsjöbo skifieslag i Leksand - också en socken blad många andra med samma ägosplittrings-bekymmer här i Dalarna.

Systemet med avverkningar i samverkan över ägogränserna har tillämpats fram till dess att de genomgripande omarronderings-förrättningarna startats -i stort sett under 30 års tid. En del av detta skedde under Skogsvårdsstyrelsen medverkan och med en särskild avdelning organiserad. Skogsägareföringen - DS - som tog hand om den första i raden vid Eriksbodarna, fortsatte på den inslagna vägen i väsentlig utsträckning som ett rationellt sätt att anskaffa virke, exempelvis säsongen 1965166 ett 20-tal utförda avverkninguppdrag med volymer varierande mellan 2000 - 5000 skogskubikmeter per objekt

En sammanställning av markernas fördelning på ägoslag i Gagnefs socken samt Brötjärna och Säl, enligt utdrag från skriften "Beskrfning avprovnsen Dalarna "framställd av F.R. Arosenius år 1860.

De uppgifter som här redovisas utgående från att arealen för respektive ägoslag angetts med måttslaget kvadratrev, motsvarande 888 kvadratmeter, d.v.s. 0,088 hektar, vilket omräknats och anges nedan.

Storskifiets uppmätningar redovisades fastighetsvis och utgår från ett begrepp som kallades "Besuttenhet". En sådan enhet varierade från socken till socken med hänsyn till jordbruks - och slogmarkens godhetsgrad ifråga om möjlig avkastning. Besuttenhetsbegreppet varierar geografiskt sett sockenvis.

Med enheten avses den areal mark (jord- plus slog) uttryckt som reducerat jordtal, vid lantmäteriförrättningen gradsatta markers avkastningsförmåga. Exempelvis hade slogmarkerna en lägre grad än den jordbruksmarken hade. Innebörden av graderingskravet var att bästa möjliga rättvisa skulle åstadkommas. Att varierande markförhållanden genom graderingen skulle utjämnas, för att vid skiftesläggningen samma andel av besuttenheten skulle erhållas - även om markernas sammansättning och godhetsgrad kunde variera.

Vid Storskiftet blev inledningsvis bestämt att 28 kvadratrevar reducerad areal - d.v.s. 2,46 hektar - skulle utgöra en besuttenhet, vilket sedan ansågs för högt tal och sänktes därför till hälften, således 1,23 ha reducerat jordtal. För hela socknen räknat betydde det att totala antalet besuttenheter blev 1686 st. Antagligen sammanhängde ändringen på att slogmarkens sammanlagda areal med låg avkastning befunnits ha så stor andel av den totala var motiveringen.

En hel besuttenhet i Gagnef innefattar att det reducerade jordtalets mark skall kunna ge en sådan avkastning som krävs för att föda en normalfamilj. Enligt Arosenius fanns i socknen 1100 jordägare vid tiden för sina beskrivningar. Av dessa ansågs omkring 500 vara besuttna, medan mer än hälften var obesuttna. Deförmögnaste kunde äga ända till 5-6 besuttenheter.

För byarna Brötjärna och Säl sammantaget visar uppgifterna att andelen jordbruks - och slogmark är ganska samstämmiga med socknens och därmed kunnat användas för bedömning av antalet besuttna. Eftersom det fanns 43 noterade jordbrukare sammanlagt i de båda byarna vid samma tid, kan man anta att det fanns 22 besuttna, medan övriga inte nådde en hel besuttenhet och därmed hade lägre försörjningsmöjligheter.

Ägoslagens fördelning enl. Arosenius, efter Storskiftet, Brötjärna och Säl:

Åkermark 110 hektar, exkl, mossar och sjöar.

Slog178 hektar, exkl, mossar och sjöar.

Skog1080 hektar, exkl, mossar och sjöar.

Summa 1368 hektar, exkl, mossar och sjöar.

Eftersom åkerjorden inte räckte tillför nöjaktig försörjning av det stora antalet brukare i socknen, hade under de senaste 30 till 40 åren insatser skett motsvarande en ökning av arealen med närmare 20 hektar detta genom mossodlingar och sjösänkningar - enl. Arosenius - och skett huvudsakligen inom kapellbygden.

För Brötjärnas del var byamännen sysselsatta med att sänka "Brökärn ", vilket arbete beräknas uppgå till 1655 riksdaler kronor. Till underlättande af denna kostnad erhöllo deförlidet år - 1867- statsbidrag med 820 rdr. En stor del av dessa nya landvinningar äro dock att betrakta endast såsom en tillökning av slogen ". (Frågan är om detta också gäller vunnen mark vid Brötjärsjön?)

Övriga möjligheter.

Speciellt under nödåren rådde svår brist på mat —framförallt på de gårdar där liten eller ingen besuttenhet fanns registrerad. Här gällde i värsta fall tiggeri, men också att finna andra utvägar.

Då leveransskyldigheterna gällande träkol till Kopparberget borttogs 1855, bor'föll många arbetstillfällen i Gagnef-MockJjärdsområdet. Ungefär vid den tiden började sågverksindustrien utvecklas, främst utmed Norrlandskusten -

i Dalarna vid Runn, förutom i Domnarvet. Det här medförde att folk flyttade till sågverksdistrikten ofta till Norrlandskusten eller arbetsvandrade - inte minst till Ljusne.

Härtill kommer emigrant-vågen in i bilden med att från Brötjärna flyttade hela 96 personer - mest av alla MockJjärdsbyarna under perioden 1866— 1930. Troligt är att en del av dem flyttade över Atlanten i senare delen av 1800-talet, sammanhängande med just bristen på arbeten på hemmaplan. Uppgifter om att så skett kan antagligen finnas i husförhörslängderna - något som här inte har noterats.

Några frågor framstår intressanta. Finns något t.ex. som berör nedanstående företeelser?

- Eftersom älven vid tiden före 1800-talet hade ett gott fiskbestånd, enligt uppgifter om riklig tillgång på lax vid Lillstup t. ex., borde detta också varit fallet i älven inom Brötjärnasfångstområde. Även ån och uppströms därifrån, trots att vissa dammar byggts där, borde ha kunnat lämna någt bidrag till mathållningen. Om inga uppgifter häromfinns borde saken undersökas.

- Då Norans dammar och industri anläggningar kom till i början på 1800 - talet fanns Tansåhyttan som leverantör av tackjärn. Som ett påtagligt minne framstår "Norans landsväg" där som en viktig förbindelselänk med Bröt-järna utmedfarleden. Det framstår sannolikt att en och annan Brötjärnabo som hästägare fanns med som dåtidens åkare. Återigen, finns uppgifter som talar för att antagandet kan vara rätt?

Jakt,

har säkerligen bedrivits under alla tider som folk bott i byn och bidragit till försörjningen. Björn och varg konkurrerade om övriga villebråd, Dessa djur var dock i stort sett borta från markerna under ungefär 100 år fram till slutet av 1900-talet.

Åtskilliga berättelser återfinns om jakthändelser i olika skrifter och har därför utelämnats här. Förhoppningsvis, kan ett vittnesbörd noterad av en deltagare - återges om en tilldragelse för ungefär 90 år sedan. Noteringarna är ganska svårtolkade. Om det, lyckas kommer det att ske som ett tillägg.

Läs mer här...

Bilagor: Kartor framställda med äganderättsutredningen som grund - genomförd under 1970— talet.

Litteraturhänvisngar:

Gagnef— Mockfjärds hembygdsbok, utgiven 1952. ett flertal författare.

Dalabönderna och Kopparberget, Bokboden, utgiven 2009.

Säl och Brötjärna, Olof Holmberg - Birger Lindell, utgiven 1979.

Falun, februari 2016

Nils Säfström

med familj

_________________________________________________________________________

Brändstuggu

Ett bidrag till Brötjärna bydokumentation rörande den så kallade Brändstuggu i Brötjärbuan.

Under tiden då traditionellt fäbodbruk bedrevs, d.v.s fram till i början av 1900-talet ägdes stugan av familjen Mats Hansson, med gårdsnamnet Bengts, vilket på 1850 - talet ändrades till gårdnamnet Bränd.

Fastigheten har numera fastighetsbeteckningen GagnefBrötjärna 1:20 med den å tomtmarken befintliga gamla fäbodstugan samt uthusbyggnader. Nu gällande fastighetsbeteckning har registrats efter en rad ändringar genom Lantmäteriets fastighetsinskrivnings försorg.

Då det s.k. Storskfiet slufördes - 1817- innefattandes stugans tomtmark under fastighetsbeteckningen Gagnef Brötjärna 1.1.

Hitintills har inga arvsskfteshandlingar påträffats som klagör ägarerefördelningssituationen närmast före överlåtelsen till en köpare utanför släkten. Representant för ättlingarna till släktgrenen, som uppenbarligen stod för äganderätten till fastigheten vid överlåtelsetilifället, var Erik Brändhagen, hemmahörande bland Bränd Hans Mattssons ättlingar.

Lagfaren ägare (2 015- 02-16) till "Brändstuggu" är: Carlsson, Marika Jenny Agneta Lönnroth, Stockbyvägen 5, 18278 Stocksund.

Läs mer om Bröttjärbua här...