BLINDE EMIL i Bröttjärna

I november 1922 kom budet att "Blinde Emil" Bröttjrna avlidit, och därmed hade en säregen och ensam människa gått bort. Jag minns att jag redan som barn under sommaren, när jag var hos min farfar och farmor i Bröttjärna, såg Emil, komma gående på bygatan. Han gick med långsamma och försiktiga steg och irrande blick, ty han var blind från födelsen.

Blinde Emil hade växt upp hos sina morföräldrar i Jans Mases i byn. Emils mor Kerstin var född i Säl och gift med Olols Olof Olsson i byn Westerfors i Gagnef. I husförhörslängden från Gagnef står det skrivet att de hade flyttat till Säl 1869 och att de hade en son Olof Emil, född 14/7 1873 i Bröttjärna. Efter Emils namn i husförhörslängden i Mockfjärd är antecknat att han var "nästan blind".

Hur det kom sig att Emil, växte upp hos Jans Mases vet nu ingen i byn. Var det för att han skulle få bo hos den ogifta mostern Anna? Som vuxen flyttade Emil sedermera in i en liten stuga som kommunen ägde i övre delen av byn, och där bodde han alldeles ensam, för sig själv.

Emil var alltså viserligen blind från födelsen, men han hade ett slags mycket svag ledsyn, så han kunde se en dämpad ljusning, som något vägledde honom, när han var ute i solskenet. Det sades också att om han höll sitt fickur, en stor gammal "rova", tätt intill ögat, kund han se timvisaren och hjälpligt avläsa vad det var för tid på dagen. Och när det om vintern var som kallast, var han djärv nog att på morgonen försöka tända en brasa av ved som grannar burit in till honom. Han måste ju få någon värme i den kalla stugan som han bodde i.

Den blinde Emils hörsel var skarp, och den vägledde honom långt mer än synen, när han var ute och gick. Min fasters man Anders Rosell hade gjort ett slags kärra, som Emil kunde skjuta framför sig på vägen genom byn, och om vintern tog han sig fram med hjälp av en sparkstötting. Hans goda hörsel sade honom, huruvida han följde vägen, eller om han var nära kanten av själva vägbanan.

Emil kom ibland in till min farfar och farmor i Lind Mases gård. Han slog sig ned på soffan som stod nära dörren. Stolt som han var tiggde han inte mat, men alla visste att det var mat han önskade. Och så fick han en stor smörgås av min farmor med mycket gott på, och efter det blev han lite språksammare.

Det hände att han burit med sig sin grammofon för att spela en sliten grammofonskiva. Det var en ynnest att han så gjorde. Han var för resten den förste och ende i byn som ägde en grammofon. Den bar han omkring utan möda, ty han var Stor och stark.

Vi barn flockades kring Emil för att lyssna, nyfikna på att höra grammofonens orkesterinusik. Vi hade tills nu bara hört någon eustkaspelinans solostämma på fiol. Men vi fick inte komma Emil för nära, ty av naturen var han rätt vresig av sig, det visste vi. Egentligen var det inte så underligt, med den start som han fått i livet.

Den blinde Emil var mycket musikaliskt begåvad. Det berättas att han redan i sin barndom hos Jans Mases byggde sig en fiol av en cigarrlåda och spelade på den. Det sades nu också i byn att Emil kunde spela på vilket instrument som helst av dem han fick tag i. Och det var sant att han trots sin blindhet kunde spela flera instrument, både fiol och cittra. På cittran spelade han inte bara vanliga ackord, utan vi hörde honom med lätthet ta ut melodier på strängarna. Dragspelet trakterade han med stor skicklighet, där han satt på en stol med huvudet lite på sned, blundande och lyssnande.

Spela orgel kunde han göra i byns missionshus, eller bönhuset som det, kallades. När han hört en melodi en gång, mindes han den och kunde spela den med fullt orgelverk.

Ryktet om Emils musikaliska begåvning spreds, och alla i socknen på den tiden visste vem "Blinde Emil" var. Snart gick ryktet om hans skicklighet som spelman också ut över de närmaste grannsocknarna. Hur hade han inte kunnat utvecklas, om han inte hämmats av sitt handikapp!

Emil bodde alltså ensam i en liten stuga som låg högst uppe i byn, inte, långt frå sjön Löfsen. Han kunde höra bruset från ån som tog emot sjöns vatten och förde det till älven. Eftersom han inte såg nåonting, måste han alltid vara mycket aktsam om elden. Det var därför ofta kallt i hans stuga om vintern. Men han hade blivit härdad genom åren.

Något lyse om kvällarna behövde han ju inte. Var det kväll och mörkt ute, kunde man därför inte se, om han var hemma eller inte. Tack vare att grannar i bistod Emil på olika sätt, kunde han reda sig hjälpligt, och av stolthet klagade han aldrig, fast han tidvis både frös och svalt. I hans stuga fanns aldrig någon vattenledning som hos många andra i byn, utan grannar bar in vatten åt honom.

Margit Ljungberg-Grawé, född Ring, berättar att Täpp-Lars gamla mor Carin var moster åt Emil, och Björ-Lars var gift med Emils moster Maria. En annan moster var gift med Rågfeldt, så visst hade han också släktingar som kunde se till honom, men det var inte så många av byborna som fick hjälpa honom, stolt som han var. Han ville reda sig själv.

Brännvin tyckte Emil om. Det syntes förjaga hans dysterhet och känsla av ensamhet. Brännvin tog han därför gärna emot, när han ibland kom på besök hos någon. Karlarna i byn unnade honom gärna en sup eller två. Liksom andra bybor blev han mycket törstig efter förtäringen, om den blivit ymnig.

- Ro hit med hela Nolängsmyra åt mig! ropade, han en g&ng till Margit Ring, som hon då hette, törstig som han var.

Enång hade han varit till Heden och där i flera gårdar fått några rejäla supar. Det var vinter och hiskligt kallt, antagligen mer än 20 grader. På hemvägen gick han fel och hamnade i en djup snödriva vid sidan om vägen, i närheten av Kaveibron vid Brötberget. I sitt dåvarande tillstånd förmådde han inte ta sig vidare.

Snart somnade han i snön och sov hela natten. När folk på morgonen hittade honom liggande i snön, trodde de att han måste vara ihjälfrusen, en sådan kyla som det varit den natten och var ännu på morgonen. Det tycktes inte vara något liv i den blinde.

Min faster Annas man, Petters Anders Larsson, kom just då förbi med häst och timmerkälkar, Han blev varse Emil, där denne låg nedsjunken i drivorna vid sidan av vägen. Petters Anders släpade den stelfrusne Emil framtill kälkarna. Därpå vände han om och körde Emil till dennes moster, den ogifta Jens Mases Anna. Hon lade Emil i en säng och försökte tina upp honom. Han låg länge som död, men plötsligt spratt han till och blev livs levande. Det visade sig att Emil, som var en stor spjuver, en god stund hade gäckats med Anna och de andra som kommit till städes for att hjälpa honom. Han hade legat stilla och inte gett någon tecken på att han levde. En annan ån Emil skulle säkert ha tagit skada av den gångna köldnatten, men så inte den blinde Emil.

När Emil troligen var omkring 60 år, fick en grosshandlare i Falun, han kallades "Kaffe-Matsson", höra talas om dn blinde spelmanen i Bröttjarna och beslöt sig for att hjälpa honom. Han tog med Emil till Falun och ställde om att denne kom in på lasarettet, där han blev opererad av doktor Åkerblom. Ryktet om operationen spreds, och Emils bild kom in i Dalpilen

jämte ett omnämnande av den markliga handelsen.

I bildtex1en står att "Blinde Emil" var 30-årig, men det måste vara alldeles fel. Och på den tiden ville Emil säkerligen inte kallas "gagnefsbo". Mockfjärd var visserligen kapellförsamling till Gagnef men sökte göra sig fritt. Folkskollärare Daniel Brant ägnade hela sitt liv åt det.

Sin fullständiga syn fick dock Emil aldrig efter operationen, utan han måste även i fortsättningen treva sig fram, och de irrande rörelserna i hans blick fanns där allt fortfarande. Han hörde, mer an han såg, var han vandrade fram.

Mot slutet av sitt liv blev Emil sjuk i diabetes. Ovannämnda Margit Ring, som han då gärna tog emot hjälp av, skötte om honom. Frida Hallsten bistod honom också. Men med henne hade Emil långt tidigare egentligen sagt upp bekantskapen. En gång när Fridas dotter var mycket liten hade Frida nämligen lagt den skrikande flickan i hans knä. Emil blev översiggiven och därtill mycket förargad. Han ville sedan aldrig mer se varken mor eller dotter.

Men ödet fogade det så att när Emil på slutet blev svårt sjuk, var det just Frida och hennes nu vuxna dotter som uppoffrade sig och gav Emil en hjälp som han syntes tacksamt ta emot.

När Emil var död, hölls det auktion på hans sista ägodelar i byns bönhus, på cittran och andra ting som fanns kvar, och som i framtiden blev minnen offer Blinde Emil i Bröttjärna.

Birger Lindell