KONSTEN ATT FRAKTA TRÄKOL PA ÄLVEN

Som en följd av kraftigt ökad gruvbrytning vid Kopparberget i Falun och därmed ökad produktion vid rostugnar och hyttor i slutet av 1500- och början av 1600-talet krävdes mycket större volymer ved och träkol än tidigare. Det gällde bl.a. att vidga fångstområdet högst väsentligt och en inköpsorganisation bildades, kallat Vedkompaniet, som började sin verksamhet 1648.
Till en början transporterades kol från Gagnefs- och Mockfjärdsskogarna med häst ända till Falun. Som "bakfora" fraktades spannmål, malt, sill m.m. Forvägarna till Kopparberget som utnyttjades enbart vintertid kunde uppgå till mer än 5 mil.
Detta fick till följd att man började pröva möjligheterna att använda älven för flottning av kol liksom för timmer och ved. Man kan dock föreställa sig att det inte gick utan förvecklingar men så småningom lyckades man. Att lösa problem av det slaget vittnar om en målmedveten inställning som man måste förundras över, då något liknande tillvägagångssätt inte fanns att efterhärma. Då flottarna från Väster- och Österdalälvarna kom fram till Forshuvud vid Ängesgårdarna drogs de upp på land och kolet fraktades i första hand med häst och släde till Kopparberget. Timret i själva flottarna såldes och användes sedan till husbyggnationer, medan det "grannare" virket fick bli ved.
Nämnda unika fraktmetod omvittnas i flera reseberättelser från 1700-talet. I samband med Linnés besök i Mockfjärd 1734 skriver Linné att "Vid stranden av Västerdalälven låg åtskilliga pråmar eller kolflottan. Fyllda av kol skickades de i väg med den starka strömmen utför älven. På några ställen hade man gjort strandskoningar av tall och granris".
Abraham Hulphers har från ungefär samma tid lämnat den mest utförliga beskrivningen och anger att "Kolflottan byggas här vid stränderna om vintern och föras igenom nog så stridiga forsar till upplagsplatser ovanför Forshuvud i Tuna. Dessa flot misslyckas sällan, ehuru de med största äventyr styras genom forsarna. Bottnarna utföras av ungt grantimmer med tvärband sammansatta, dess höga bräddar eller väggar endast av kluvet gärdsle, som i orten kallas ro. När kolen är undankörda säljes bottnen till byggnadstimmer och kolved åt tunaborna. Ett sådant flot kan rymma 20 till 40 stigar kol d.v.s. mellan 40 till 80 m3". Tyvärr saknas tydliga anvisningar om hur flottarna byggdes. Med hjälp av fantasi och ett visst mått av byggnadskonst, som fortfarande behärskas av folk på orten, har vi försökt återskapa en flotte som någorlunda liknar de som användes i gångna tider. Flotten är placerad på kolarområdet vid Gammelgården i Lindbyn. Den är byggd i ett förminskat format och har ett lastutrymme på 10 m3, vilket innebär ungefär en femtedel så stor som medelstorleken på de i praktiken använda