Bröttjärbuan (södra Tansbuan)


Fäboden ligger högst upp på berget i det som vi i dag kallar södra Tansbuan, ovanför Ersholsbuan och söder om Byggdas.

Det ligger med utsikt över södra delen av sjön Tansen och Tansväggen.


Det första dokumenterade brukaren från Bröttjärna är Mats Ersson i början av 1700-talet, men fäboden har troligen varit i drift mycket tidigare. Det finns omnämnt fäbodar vid Tansen redan på 1500-talet.


De sista fäbodkullorna i Bröttjärbuan var "Hanses Olles" Kesti och Hanna samt "Bunk" Maria Arfs.


Gårdsnamnen på de äldre husen är enligt enl. bif. kartan.

1. Hertzmans (numera Jöns Olles) 6. Lissns, 7. Lindstugu (Hallstens), 8. Pellol Viktors, 9. Brändstugu, 11. Hanses Olles, 13. Holmgrens,

15. Hed Fredrikes, 16. Jaktstugu (Lindgrens), 17. Bunkens, 18. Vedèns


Nyare hus:

2. Jöns Olles, 3. Östlings, 4. Berglunds Annakarins, 5. Bergluns ?,

10. Hellander Tages, 12. Berglunds Fredriks, 14. Erikssons (Hallstens), 19. Bunk Ivares.


Bröttjärnabodarna (Bröttjärbua)

Södra Tansodarna

Li Hertzman-Ericson skiver en artikel om Hanses Kersti (bilden nedan.)

Läs artiken här>

Hanses Olle Kersti

Fotograf Bertil Rågfeldt, 1949

Skog. Gagnefs sockens skogsmark genom århundradena

 

Gagnefs socken har medeltida anor och Mockfjärds byar var då några i mängden av Gagnefs byar. Jag kommer inte ihåg på rak arm när Mockfjärd fick sin kyrka och när det blev en kapellförsamling (troligen mitten, senare delen av 1600-talet). All Gagnefs skog var i äldre tid sockensamfälld. Vad jag kunnat se så är det under andra halvan av 1600-talet som skogen började skiftas ut, först på Gröntufs, Liurbygge och Esttierna tredingar. När 1700-talet börjar så skiftas tredingarna undan för undan ut på byarna. Det är dock ännu inte fråga om något enskilt ägande utan som tredings eller senare bysamfälld skog. Det var storleken på jordinnehavet som styrde hur stor andel var och en hade av den samfällda skogen.

Vid storskiftet på jorden som avslutades 1816 så behandlades Gagnefs och Mockfjärds byar som en enhet. Det var först efter 1816 som den samfällda byskogen började utskiftas på de enskilda storskifteshemmansägarna i byarna och det höll på under hela 1800-talet.

När tredingarna, senare byarnas skogsmark utskiftades så skulle alla byarna i socknen få lika stor andel skog som deras jordinnehav motsvarade av socknens hela jordinnehav. Låt säga att Nordåkers jord motsvarade 8 % av all socknens jord, då skulle de också få 8 % av socknens totala skogsinnehav.

Detta medförde att de byar som hade stort jordinnehav, framförallt byarna i norra Gagnef som låg i Gröntufs treding inte fick nog med skogsareal, i förhållande till sitt jordinnehav, utlagt i deras närområde. 

Mockfjärds byar, som hade en mindre areal jord, hade tillräckligt med skog i sitt närområde för att få sin procentuella del av socknens skogsmark där.

Gröntufs och Esttierna tredingar som inte hade tillräckligt med skog i sitt närområde fick då s.k. utskogar för att fylla upp sin rättmätiga andel av skogen. Dessa utskogar fick då läggas ut i det stora skogsområdet söder om Mockfärdsbyarnas utlagda skogsmark. (Nordåker hade sin utskog på Digerberget mellan Uvberget och Gäsberget)

Om Mockfjärdsbyarna skulle fått all skogsmark söder om dem, skulle de ha fått en orimligt stor andel av Gagnefs sockens skogsmark i förhållande till sitt jordinnehav.

Vid storskiftet fick varje hemman i socknen sin skog fördelad på tre områden som kallades hemskog, utskog och fäbodskog.

Förhållandet jord – skog var ungefär 1 till 10. Dvs 1 ha jord gav 10 ha skog.

 

Vad gäller fäbodarna så är det samma förhållande där. Mockfjärd hade inte fler hemmansägare än att de klarade sig med fäbodställena Södra och Norra Tansbodarna, Bastberget och Grävenberget som var rena Mockfjärdsfäbodar och några blandfäbodar som Stockgropen som var både en Mockfjärds och Gagnefsfäbod.