Bland skvaltor och kvarnar 

En liten historik om BRÖTTJÄRNA SÅG & KVARN.           


Vattnet har i alla tider varit en viktig faktor i människans liv och samhällets utveckling. Stenåldersfolket använde älvar och sjöar att söka sig nya jakt- och fiskemarker. De tog sig med primitiva farkoster upp utefter älvarna för att jaga och fiska eller för söka nya boplatser.

Vi kan därför idag finna rester efter deras boplatser på några platser här i Dalarna. Men även vid mindre vattendrag har hittats redskap i form av stenåldersyxor, pilspetsar, ekstockar etc.

Vid några bäckar i Bröttjärna har hittats yxor och pilspets, och i Ösjön har Olle Homman funnit en ekstock. Allt detta tyder på att vi här i och omkring Mockfjärd varit befolkade långt tillbaka i tiden.


Vartefter åren förflöt upptäckte människan nya former att utnyttja vattnet.

För smältning av myrmalmen konstruerades vattendrivna blåsbälgar, som blåste in luft i smältugnarna.

För malning av säd kom skvaltkvarnarna att byggas utefter större bäckar och åar.

Små sågverk förlades efter bäckarna, då drevs med stora skovelhjul.

Idag är det stora kraftverk som utnyttjar vattenkraften.

BRÖTTJERÅN


”Bröttjerån” som mot norr mynnar ut från sjön Löfsen och efter ca. 3,5 km faller ut i Västerdalälven, har genom sina många små forsar i alla tider utnyttjats för ovannämda verksamhet. Så låt oss följa ån i dess lopp från Löfsen till älven, och se hur forsarna utnyttjats från forna tider till detta århundrade.


Vi börjar längst i söder där ån rinner ut från Löfsen.”Trummusvitja” heter den del av sjön där ån börjar. Här fanns tidigt en skvaltkvarn som benämndes ”Sälskvara” och var en s.k.. tullkvarn. Fallet byggdes senare ut och omfattade både såg och kvarn. Mer om detta senare.


Efter ca. ½ km träffar vi på nästa fors. Här fanns en kvarn som kallades ”Nykvara”. Under början av 1900-talet revs kvarnen och istället tillkom ett mindre kraftverk, som bl.a. försörjde sågverket vid Löfsen med belysningsström. Kvar av den gamla kvarnen finns idag kvarnstugan, som är uppsatt på Berggrens sommarställe invid Löfsen.


Om vi fortsätter ytterligare ett par hundra meter träffar vi på en gammal dammbyggnad. Här skall på 1800-talet en vadmalsstamp ha funnits, samt en smedja. Smedjan tillhörde Stamp-Daniel, som var en skicklig finsmed.

Omkring år 1950 byggdes på platsen en tvättstuga som betjänade Bröttjernaborna. Men är idag öde.



Går vi ytterligare 100m nedströms, förbi Nybron, kommer vi till ”Bröttjerforsen”. Här skall ha funnits en skvaltkvarn och en husbehovs såg för byn. Idag återstår endast dammen, som renoverades av Anders Rosell i slutet av 1950-talet. Det timrade kvarnhuset, som enligt Olle Homman tidigare varit ”Sälskarn”, flyttades därifrån ned till ”Bröttjerforsen”. Idag återfinns kvarnhuset på Ring-Olof Åströms gård (numera sommarställe). På en stock invändigt i huset kan man finna årtalet 1811.



Vi fortsätter ned till landsvägen – Hyttbron kallad – för att där stanna upp och i fantasin förflytta oss tillbaka några hundratal år. Här skall nämligen ha funnits en hytta för järnframställning. Vid ett vägbygge i början av 1920 fann man lämningar av en smältugn. Den har varit rund eller halvrund och byggd i backkanten vid ån och delvis uppförd av tegel. Troligen upphörde järn framställningen där i slutet av 1600-talet.



Ån får nu ett lugnare förlopp tills den faller ut i älven. Här på näset mellan älven och ån skall den första bebyggelsen av Bröttjärna ha legat. På äldre kartor återfinnes namnet Gammelgården. Här skall en GUMS (Gudmunds)- Jöns varit den sista boende. Även ett kapell skall ha funnits ute på udden. Namnet Präståkern bär vittne om detta.



Vid åns utlopp skall tvenne hyttor legat. Dessutom skall en spiksmedja funnits. Resterna av denna bebyggelse försvann då Nysäl- och Bybönder byggde kvarn på platsen. Idag finns inget kvar, bara några multna stockar, troligen från ett hus eller lada. Platsen omkring fallet är igenväxt av lövsly och meter hög bräken (ormbunke). Åns nedre del är idag naturreservat.

Bröttjärna Såg & Kvarn


Bröttjärna Såg & Kvarn var de sista industriella byggnaderna som fanns vid ”Bröttjerån”. Låt oss därför i ett koncentrat följa dess utveckling från tullkvarn till ramsågverk.


Den äldsta tillgängliga handlingen är från år 1861 och lyder:

”Sammanträdde undertecknade kvarndelägare för att överenskomma och förvara vattnet i sjön Löfsen. Och träffades denna överenskommelse genom delägare emellan på så sätt att icke vattnet får utsläppas för kvarnens begagnande, förrän de vill mala på två kvarnar. Och om det är så mycket vatten att det går att mala två tunnor om dygnet. Sålunda får icke någon olovligen öppna vattnet osv.

Närvarande för Säls kvarnlag: Bränd Mats Hansson, Pell Olov Persson, från Bröttjärna. Från Säl kom: Ås Olof Olsson, Perjons Mats Hansson, Petter Mats Ersson och Ryss Anders Mattsson. Ovanstående utdrag stadsfäst vid lagtima ting i Komtillmåtta Gästgivargård”.


Av ovanstående förstår vi att det fanns kvarnar nedströms ån, och det gällde att samköra för att kunna utnyttja vattnet på bästa möjliga sätt. Det kan också vara intressant att se vilka kvarnar som avses och vilka som var kvarndelägare.


Sälskvarna tecknades av: Pelles Erik Olsson, Petter Mats Ersson,

Pell Per Olsson, Bränd Mats Hansson, Smed Per Matsson, Lind Olovf Ersson, alla från Bröttjärna. Från Säl: Jans Per Persson, Olof Larsson, Ryss Anders Mattsson, Per Mattsson och Petters Erik Mattsson.

Nykvarna tecknades av: Duf Jan Mattsson, Korpral Mats Hansson-Hed,

Fut Mats Mattsson, Täpp Lars Ersson och Högsveds Lars Persson.

Vid Bröttjärnaåns utlopp i den s.k. Lögnesforsen hade Lögneskvarn anlagts av bönder från Nysäl och By.

Kvarnlaget tecknades av: Kals Olov Persson, Finn Anders Ersson, Toms Erik Persson, Flygar Erik Persson samt Färg Erik Larsson, som var föreståndare.


27 december 1868 hölls sammanträde med delägare i Säls kvarnlag om reparation av kvarn. Då infann sig Pelles Erik Olsson och erbjöd sig att bygga en ny tullmjölskvarn med de villkor, att han finge bli ägare till vattenfall och kvarn med kugga (vattenhjul), och att han finge både råda och styra. Kvarn skulle vara färdig i maj 1870.

Men tydligen blev han ej ensam ägare till kvarnen, då det i ett köpebrev av den 25 april 1870 förtäljes, ”att till Pelles Erik Olson, Lind Olof Olsson och Pell Per Olsson upplåter och försäljer vi undertecknade delägare i Säl- och Bröttjärna kvarn, vattenfall och rättigheter. Undertecknad av: Arfs Lars Ersson, Lind Mats Erson, Liss Mats Erik Eriksson, Lars Mattsson och Bengts Mats Larsson.


26 juni 1870 hölls ett sammanträde om dammbyggnader för sjön Löfsen.

Enligt protokoll var byggnationen föranledd av, som det heter i protokollet: ”vinna en större besparing av vattnet hädanefter, som vi oförnekligen utan hinder till vårt behov tillbringa vad som erfordras för kvarnens räkning.

Men icke till spillo för något vatten som icke driver verket”.

Här synes som delägarna i de tre kvarnarna Säls-, Nykvarn och Lögnäskvarn ha gått samman och gemensamt byggt dammarna. Delägarna i Sälskvarn står för halva kostnaden, medan delägarna i de två andra kvarnarna står för ¼ var.


Ovannämnda överenskommelse om dammbyggnationen har den 1 juli 1870 blivit stadsfäst vid ting i Gagnefs skola. I inlagan till tinget finns en utförlig redovisning hur dammbyggnaderna vid ”Trumhuset” och ”Lissådammen” skall utföras.

I skrivelsen till Gagnefs tingslag omnämnes Säls såglag. Sålunda måste någon form av såg-anläggning utförts före 1870.


20 januari 1873 låter Vägbyggmästare  Pelles Erik Olsson av sina kompanjoner, Lind Erik Olsson och Pell Per Olsson, köpa i ”Bröttjerån” uppbyggda kugghjulsmjölkvarn, med ett par stenar, kvarnkammare och smedja för en köpesumma av 1200 kronor.

Hur länge Pelles Erik Olsson var ensam ägare till kvarnen har ej gått att utläsa i några papper. Men i ett protokoll från 1895 kan man se att han är ägare till halva kvarnrörelsen. I protokollet kan vi läsa följande.

”Protokoll öfver sammanträde med Bröttjerna qvarnegare hållet Måndag den 1 april 1895. För det första framlades frågan om qvarnen och sågen skall säljas eller ställas under delegarnas gemensamma förvaltning, hvartill svarades att det skall ställas under gemensam förvaltning”.

I protokollet kan vi läsa, att ansvarig för räkenskaperna utsågs Axel Carlsson (måg till Pelles Erik Olsson), till sågare utsågs Erik Ersson med aflöning av 20 öre/tim. Till hyvlare, Axel Carlsson med samma lön. Till mjölnare, som även är ansvarig för kvarn och malning, utsågs Erik Eriksson och i hans frånvaro Tysk Erik Ersson, Heden i fallen. Behållningen från rörelsen fördelas så att Pelles Erik Olsson erhåller hälften, andra hälften lägges i skulderna eller fördelas efter andelar.

Foto L Ohlnér ca. 1915

O Lindberg med son ca. 1900

KONSTEN ATT FRAKTA TRÄKOL PA ÄLVEN

Som en följd av kraftigt ökad gruvbrytning vid Kopparberget i Falun och därmed ökad produktion vid rostugnar och hyttor i slutet av 1500- och början av 1600-talet krävdes mycket större volymer ved och träkol än tidigare. Det gällde bl.a. att vidga fångstområdet högst väsentligt och en inköpsorganisation bildades, kallat Vedkompaniet, som började sin verksamhet 1648.
Till en början transporterades kol från Gagnefs- och Mockfjärdsskogarna med häst ända till Falun. Som "bakfora" fraktades spannmål, malt, sill m.m. Forvägarna till Kopparberget som utnyttjades enbart vintertid kunde uppgå till mer än 5 mil.
Detta fick till följd att man började pröva möjligheterna att använda älven för flottning av kol liksom för timmer och ved. Man kan dock föreställa sig att det inte gick utan förvecklingar men så småningom lyckades man. Att lösa problem av det slaget vittnar om en målmedveten inställning som man måste förundras över, då något liknande tillvägagångssätt inte fanns att efterhärma. Då flottarna från Väster- och Österdalälvarna kom fram till Forshuvud vid Ängesgårdarna drogs de upp på land och kolet fraktades i första hand med häst och släde till Kopparberget. Timret i själva flottarna såldes och användes sedan till husbyggnationer, medan det "grannare" virket fick bli ved.
Nämnda unika fraktmetod omvittnas i flera reseberättelser från 1700-talet. I samband med Linnés besök i Mockfjärd 1734 skriver Linné att "Vid stranden av Västerdalälven låg åtskilliga pråmar eller kolflottan. Fyllda av kol skickades de i väg med den starka strömmen utför älven. På några ställen hade man gjort strandskoningar av tall och granris".
Abraham Hulphers har från ungefär samma tid lämnat den mest utförliga beskrivningen och anger att "Kolflottan byggas här vid stränderna om vintern och föras igenom nog så stridiga forsar till upplagsplatser ovanför Forshuvud i Tuna. Dessa flot misslyckas sällan, ehuru de med största äventyr styras genom forsarna. Bottnarna utföras av ungt grantimmer med tvärband sammansatta, dess höga bräddar eller väggar endast av kluvet gärdsle, som i orten kallas ro. När kolen är undankörda säljes bottnen till byggnadstimmer och kolved åt tunaborna. Ett sådant flot kan rymma 20 till 40 stigar kol d.v.s. mellan 40 till 80 m3". Tyvärr saknas tydliga anvisningar om hur flottarna byggdes. Med hjälp av fantasi och ett visst mått av byggnadskonst, som fortfarande behärskas av folk på orten, har vi försökt återskapa en flotte som någorlunda liknar de som användes i gångna tider. Flotten är placerad på kolarområdet vid Gammelgården i Lindbyn. Den är byggd i ett förminskat format och har ett lastutrymme på 10 m3, vilket innebär ungefär en femtedel så stor som medelstorleken på de i praktiken använda