Från scen och cabaret

Möte med dervisch

 

1 dag finns nog bara Rolfino kvar. Han turnerar företrädesvis i Dalarna. Han gör allt själv. Han hyr de lokaler som står till buds. Han affischerar sitt uppträdande. Han sköter om bil¬jettförsäljningen. Han uppträder som illusionist med sugges¬tion som främsta bisyssla. Han får vanliga enkla medborgare att bete sej på scenen som de själva inte ens kunnat drömma om. Plötsligt är de deltagare i en jazzorkester utan instru¬ment. De sitter mitt i en myrstack och är färdiga att göra vad som helst för att bli av med myrklådan. Till sist vill de ta av sej kläderna. Då brukar Rolfino knäppa med fingrarna fram¬för deras ögon. Lite förskrämda, lite generade undrar de vad de kan ha ställt till med den tid de inte riktigt kan komma ihåg. Såvida de nu inte förstås varit med på galenskaperna helt medvetet. Kanske rentav tubbade därtill på lämpligt sätt av Rolfino. Fast jag tar tillbaka detta sista för att inte såra Rolfino. Inte arbetar han med betalda medier.

En gång under 30- och 40-talen vimlade landet av illusio¬nister som for kring, hyrde lokaler och förbryllade oss få-kunniga småstads- eller bybor med sina konster. Anda fram till på 50-talet när tv-n kom och förstörde så mycket inom den levande underhållningen var såna som Ariman och Swalling¬er välkända namn. Man talade om hypnos men hypnos var förbjudet, så man sa i stället suggestion. Ariman är den jag minns bäst även om Swallinger och Dalu Axella var väl så kända och väl så populära. Men Ariman som kom någon-stans från Västerbotten hade länge högkvarter hemma i Nässjö. 1 IOGT-lokalen därhemma, som sen blev Nässjö IF-s klubblokal Blå Knuten när 10 G i mellanölstid fick det allt svårare och som numera är helt borta, gav Ariman 23 föreställningar en höst. Det är ganska mycket i en stad som hade ungefär 12 000-13 000 invånare. Folk stod i kö utanför husknuten där IOGT-lokalen hade sin entré. Nässjö-Tid¬ningen, som i motsats till den frireligiösa Smålands Dagblad sysslade med så syndiga ting som illusionisters framträdan¬den, lät till och med bemärkta Nässjöbor uttala sej om An-mans konststycken. Alla var imponerade. Hade vi inte sett en värderad stadsfullmäktigeledamot på IOGT-lokalens di¬minutiva scen tro att han satt i en båt och metade? Han var så inne i rollen, förledd av Arimans djupa ögon och förledande prat, att han när han inte fick napp la ifrån sej spöet som inte fanns och rodde med åror som heller inte fanns den båt som inte fanns till annan plats i den sjö som inte fanns.

Senare lärde jag känna Ariman, som var en trevlig karl och inte särdeles mystisk. Som vanlig illusionist med kort- och cigarrettricks slogs han ledigt ut av såna fenomen som Hec¬tor El Neco - hans make får man leta efter på de få varieté-scener som i dag finns! - och norrköpingsbon Max Hofzin¬ser. Båda dessa herrar hade som främsta merit i alla annonser och på alla affischer att de uppträtt inför Hans Majestät Gustaf V. Animans styrka var suggestion plus ett sånt där minnesnummer där han kom ihåg saker som skrivits upp på en svart tavla, alltsammans tydligen efter ett invecklat sys¬tem. När jag många år efter Arimans småländska succéer träffade honom igen hade han blivit bilskollärare i Karls¬hamn. Tv-n hade krävt att han omskolat sej. Förbi var de fulla husen i småländska, västgötska, östgötska godtemplar¬lokaler.

Då och då tänker jag på Ariman. Då och då hör jag talas om Rolfinos färder i Dalarna, han den siste av sitt skrå.

 

Källa:

 

Från scen och cabaret

 

av Uno Myggan Ericson