Astrid Ohlnér

Astrid Ohlner

En septemberdag 1929 föddes i Bröttjärna en flicka som fick namnet Astrid, som nummer 3 i en syskonskara av 4 barn till Karin och Ludvig Ohlnér. Astrid fick som 5-åring barnförlamning (polio) alla 4 barnen blev sjuka men Astrid var den som drabbades hårdast av sjukdommen. Märta en äldre syster har berättat hur det var när föräldrarna kallade på läkare som fanns i Borlänge, då var doktorn redan i Mockfjärd så Ludvig fick gå ner till landsvägen och stoppa alla bilar som kom ifrån Mockfjärd för att hitta doktorn.

När han undersökte Astrid gick han till spisen och hämtade spiskroken som han knackade på hennes knän utan att hon reagerade, den lilla söta flickan var lam i bägge benen. Hon firade sin 6-årsdag på Epidemisjukhuset i Borlänge. Alla hennes skolår vistades hon i Stockholm på Norrbackainstitutet. Det var nog inte lätt för hennes föräldrar att skicka en liten 7-åring till den stora staden Stockholm, hon kunde inte få resa hem annat än under jul- påsk- sommarloven även om hemlängtan var svår.

Efter folkskolan fanns en yrkesskola för de handikappade med olika linjer, Astrid valde att utbilda sig till stickerska, där hon hanterade en handdriven stickmaskin den drogs i sidled (höger - vänster) för att få till strumpor, tröjor även mönsterstickning utförde hon på maskin. Astrid blev väldigt armstark när hon fick använda sina armar till att hantera stickmaskinen och den 3- hjuliga cykeln (rullstolen) som hon vevade sig fram på. En permobil blev hennes fordon på 1970 - talet den gick på batteri.

Trotts sitt handikapp var Astrid en glad person, den tunga korsetten med tillhörande bandags på benen ledade vid knäet vägde flera kilo.

 

En uppsats om livet i Bröttjärna.

 

Skriven av Astrid Ohlnér, 14 år, under sin skolgång på Norrbackainstitutet.

 

Jag skall nu försöka berätta litet om hur det var hemma i skolan förr och litet om min hembygd. Småskolan låg alldeles bredvid vår stuga, så far behövde bara gå över gårdsplanen för att komma dit. Inne i skolsalen fanns inga väggfasta bänkar, utan stol och pulpet satt ihop. I ett hörn av klassrummet stod en tunna med vatten. På kanten av denna hängde en skopa, vilken alla fingo dricka ur. Under svarta tavlan stod en ganska stor kulram som användes av de, som inte voro så skickliga att räkna. Vid en annan vägg stod en kamin och en vedlår. Den fick man turas om att elda i. Nu är småskolan flyttad ett stycke längre ned i byn.

Ungefär 4 kilometer längre bort ligger folkskolan. Den var ungefär lika som småskolan, med undantag av kulramen, som nu skall kunna undvaras. I folkskolan fick de elever som voro duktigast hjälpa de andra som hade svårare för att lära. När far gick i folkskolan, måste han och hans kamrater varje gång de skulle till skolan eller hem, åka över ett ganska högt och brant berg. De brukade då ta en långkälke på 2 m. med sig. En person fick sitta längst fram på kälken och styra med ratten, och de andra sutto bakom honom. De satte sig på högst uppe på berget, och så åkte de nedåt. De fick hög fart på kälken och det gick långt ut på åkrarna. Nedanför berget fanns ett staket och grindstolpar. Kälken var mycket klumpig och svårstyrd. Många gånger körde man därför i grindstolparna, och det kunde då gå mycket illa.

Jag skall nu berätta litet om min hembygd. Byn, som jag bor i, ligger inte så långt ifrån där Öster- och Västerdalälven förenas. Runt om byn växer barrskog. Här och var finns ganska höga bergknallar. Bakom vår stuga finns ett litet berg. Uppe på berget synas två fotsteg, liksom nedsjunkna i. berget. Det ena steget är större än en vanlig fot. Man säger att en jätte gått

där, när berget bildades. Vid ena vägkanten upp till fäboden, som heter Sähl, ligger ett flyttblock. Enligt sägnen var det en jätte, som hette Tansen, som kastat detta. Jätten fick en gång höra klangen från en kyrka, som nyss byggts. Då blev han arg, fick tag i en sten och kastade. Men, stenen kom inte ända fram till kyrkan utan ramlade ned i diket. Där ligger den än i dag som en fridlyst sten.

När far var liten fanns det inga porslinstallrikar, och inga sådana knivar, gafflar och skedar som nu. De fick då ha sitt bestämda trätråg att äta i och träslevar att äta med. Om det var något man behövde skära sönder fick man ta i med fingrarna och bita och dra. Ibland diskade man inte mer än en gång 1 månaden. Det tycker vi låter mycket orenligt, men man fick nästan alltid samma mat, fläsk och potatis, ärter och pannkaka eller någon annan kraftig mat, och så hade man alltid sitt bestämda tråg. Numera är ju detta bortlagt.

Fäboden Sähl, ligger liksom uppe på en bergssluttning. Däruppe finns det ungefär hälften så många stugor som nere i byn, alltså omkring 30. På vägen upp till fäboden, en 10 m längre upp från den, platsen där flyttblocket ligger, finns några gropar på båda sidor om vägen. Dessa kallas varggroparna. Där grävde man ned djur som dog av någon sjukdom. Sedan kom vargarna och åto upp djuren. En gång kom en bonde förbi där, då en varg stod och åt. Bonden hade en bössa på sig, men han hade inga hagel i bössan. I stället hade han en järnbit på sig. Han stoppade då i den och sköt vargen. Om han inte haft något att stoppa i bössan, hade vargen säkerligen rusat på honom. När man kommit halvvägs upp kommer man till vattenstället. Där rinner en bäck vid vägkanten och hästarna brukar där ta sig en paus på vägen upp. Vid sidan av vägen, när man är uppe i fäboden, står en gran. När en bonde kom körande med malm från en gruva och åkte förbi denna gran, råkade hans häst i sken. Det sades, att ett odjur satt uppe i granen och tjöt på ett konstigt sätt. När hästen hörde detta blev han rädd och skenade. Därvid stjälpte lasset, och hästen slet sig lös och sprang vidare. När man gjorde vägen, hittade man malm där och det sägs, att malmen kommit dit på det sättet.

I början av juni "buffrar" man eller flyttar upp till fäboden. I början av september flyttar man till byn igen med korna. Vid åttatiden på morgonen hörs klangen av koskällor. Då löser man, d.v.s. släpper ut korna på bete. De första dagarna i juni, då korna nyss kommit upp till fäboden, får man ta mat med sig och vara ute hela dagarna och valla korna. När några dagar gått hitta de hem själva,' och då behöver man bara följa dem dit. Somliga personer som bo uppe i fäboden, måste gå ned till byn alla vardagar för att hjälpa till på åkrarna. Man går då ned vid 11-tiden på förmiddagen. Hemma har man inte genomfört enskifte än, utan åkrarna ligger spridda litet här och var. Till somliga åkrar tar det en kvart att åka. För det mesta är det bara en person uppe i fäbodstugan. De andra bo nere i byn. De som äro därnere få åka på åkern vid åttatiden på morgonen. Då tar man mat med sig för en hel dag. Man har två skäppor, en matskäppa och en kaffeskäppa. Skäpporna ser ut liksom ganska stora korgar, som man bär på ryggen. De äro gjorda av näver. Man har namn på åkrarna hemma. De kan heta t.ex. Lögnesåkern, Rissven, Svejan, Försänji (Forsängen) o.s.v. Vid fyratiden e.m. går den som är uppe i fäboden från åkern och dit upp. De andra kunna hålla på så länge att de inte äro hemma förrän klockan 10 på kvällen. Min äldsta syster är fäbod-kulla. Under tiden hon varit nere i byn brukar korna ha kommit hem från betet. De kunna ju inte komma in i ladugården eller "fäjset", men för det mesta är det någon fäbodkulla som inte gått därifrån, för att hon har för långt hem, och då binder hon in korna om de kommit hem. När min syster så kommit upp dit börjar hon mjölka. Första gången man mjölkar måste man gå upp kl. 5 på morgonen för att hinna med allt. Det är nämligen många, som har sina kor där uppe som lämnar mjölk till mejeriet. Dessa bönder få turas om att köra ned varandras mjölkkrukor till byn där mjölkbilen kommer och hämtar dem. Uppe i fäboden är det många turister på sommaren. På vintern är det bara några enstaka personer där. Vi har därför på sommaren omkr. fem sex mjölktagare. När kvällen lider mot sitt slut och man gjort undan arbetet i ladugården kanske man sätter sig och pratar ute på stugtrappan. Om man då tittar ned mot byn, ser man i bakgrunden berg, bara berg som skifta i olika färger, från mörkblått och lila, till ljusblå färg. I väster går solen ned som ett rött runt klot. Myggor och sve äro ganska förskräckliga uppe i fäboden. Sve kallar vi några små, små flugor som knappt synas. De äro förfärliga att stickas. Jag vet inte vad de kallas på andra ställen. När dessa börjar bli envisa med sitt stickande, gör man nog bäst att gå in. Man tänder en brasa i den öppna spisen, eller också kan man tända fotogenlampan. Så går dagarna, och till slut är man framme i september. I början av denna månad flyttar man, som jag förut sagt ned till byn. Ibland kan korna komma bort. Då får man ut och gå skallgång efter dem. De kan ha gått ut på en myr, då man hittar dem, eller, också kunna de ha fastnat mellan två berg e.d. Man kallar då på hjälp och räddar dem om de gå att räddas. När man tröskar brukar det gå nästan festligt till. Det brukar vara en 20 personer. Man bjuder då på mat och kaffe omväxlande med tröskningen. Till jul bakar man alltid tunnbröd av rågmjöl, inte av kornmjöl. Vi odlar nästan inget korn hemma.

Jag skall nu sluta med att berätta en liten historia hemifrån. Den handlar om två gubbar. Den ene hette Per och den affirt 0lle. 0lle hade en eka. Ibland tjyvlånade Per den. En gång då 0lle skulle ut på sjön, fann han ekan borta. Då han tittade ut åt sjön, såg han Per sitta bakom en vassrugg och meta. 0lle ropade: "Ro hit må etja!" - Inget svar. "Ro hit må etja säj ja!" Fortfarande inget svar. "Ro hit må etja! Ho ä mi, å ja behöv o!" Nu svarade Per: "Va ondan stå du å skrik ätt? Behöv du etja, du söm ä på land? Mått full behöv o bätter ja, söm ä på sjön!"

 

Astrid, 14 år